Det kanns som att jag har varit i Nicaragua i hundra ar (eller tva veckor i alla fall). Men pa riktigt ar det ju bara lite mer an ett dygn det handlar om. sick!

A andra sidan har jag inte riktigt fattat att jag ar har. Det var sa mycket dagarna innan vi akte, med avsked och packning och grejer som skulle fixas och annu fler avsked och resfeber och lite andra oforutsedda kanslor. Och jag sov inte en blund natten till tisdagen, men jag kom i tid till flygplatsen, och glomde varken passet, visakortet eller iRivern. (Sen blev det manga timmar flyg, men det var helt okej eftersom det fanns fem kompisar att snacka med och Kalles chockladfabrik pa tv. Och en kvall i Miami, vi var iofs som zoombies allihop men tog en svang downtown och kollade in orkan-skadorna och Hooters.)

Nu; internetcafé i León, Nicaragua. Svetten rinner, tankarna flyger. Eh, ja. Eller att jag lagger ner banan som poet. León verkar va en stad i min smak; pastellfargade hus, kitchiga kyrkor och dessutom en superbillig och bra vegetarisk restaurang. Managua var inte riktigt lika imponerande, en stad utan centrum m laga hus/skjul och gigantiska vagar. Massa snabbmatskedjor och flashiga kopcentrum sida vid sida med slum och textilfabriker i ekonomiska frizooner. Och lite for mycket vapen for att jag ska kunna slappna av.

Det kanns valdigt bra att vara har. Nicaragua verkar vara ett valdigt mangsidigt och coolt land. I think I will like this shit alot.