Pa natterna ligger jag i ett ljusgront myggnatstalt, i ett litet skjul, pa en innergard till ett litet hus i Estelí, och forsoker sova. Nar jag satter pa indiepop i horlurarna och blundar, da kanns det precis som att jag ar hemma i Sverige. I sondags var det ganska skont. Nu stanger jag av mp3-spelaren efter en eller tva latar och oppnar ogonen istallet. Kontenta: jag mar bra. Och ar valdigt nojd med att vara just har, just nu. No worries.

I familjen jag bor i har i Estelí kollar vi mycket pa Telenovelas, fran Brasilien och Mexico, (de brasilianska ar overlagset bast kvalitet). Mamman och 15-ariga dotterna forklarar for mig nar jag inte hanger med i intrigerna, och fortydligar "det ar inte pa riktigt" om det blir for laskigt/sorgligt. I en brasiliansk novela finns det en tjej som heter Moa, hela familjen blev helt till sig nar jag sa mitt namn. Verkligheten ar ocksa lite som en telenovela, en sorglig en. Mamman, Nena, har cancer och har radan opererat bort tumorer i ogon och hals. Nu maste de salja huset for att ha rad med hennes behandling, "vi byter det mot mig". Pappan reser tva timmar varje morgon till sitt jobb som polis i en annan kommun, han har redan gatt och lagt sig nar jag kommer hem pa kvallarna. Han ar aldrig med och kollar pa telenovelas.