El Salvadors berg i skymning tillhor nog anda det snyggaste jag sett i mitt liv.

Och det blev liksom inte mindre speciellt av att tva lite slitna med valdigt glada och sota gubbar var med, och berattade om kriget och guerillan. Chalatenango dar vi var, var ett av guerillans starkaste fasten under kriget pa 80-talet, och darigenom ett omrade standigt utsatt for bombningar och strider. Jag fick cellskrack redan i ingangen till grottan som anvandes som skyddsrum, ett utrymme stort som ett normalt svenskt badrum dar 25 pers gomde sig.

Svart att greppa att allt det som de berattar om - radslan, bomberna, militarer som sprattar upp magar pa gravida kvinnor, rotterna de at, kampen, solidariteten - att allt det hande sa nyligen. Det handlar om tio, femton ar sedan. Det handlar om min livstid.

El Salvador ger mig en positiv kansla. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det kanns som att skillnaden mot Nicaragua ar markant. Som att revolutionsandan, gloden lever har pa ett helt annat satt an i Nica. Som att folk tycker det ar roligt och viktigt att dela med sig av sina erfarenheter och prata. Efter bara en och en halv manad i Nicaragua och tre dagar i El Salvador kanske jag inte ens ska uttala mig, men det kanns som att Nicaragua ar pa vag at helt fel hall. Som att det som behovs i ett av varldens fattigaste och mest bistandsberoende lander inte ar mer valgorenhet, utan rattvisa.

UBV-bossen i El Salvador Jon Retspo ar ocksa grymt mer revo an alla bistands-tanter i Nica.

Idag aker vi till Guatemala.