Och jag ar tillbaka i San Cristobal, staden som gjorde starkast intryck forra gangen i Centralamerika. Och mexarna vi traffade i Tikal, Guatemala bjod oss att bo i deras hus, och vi bjod dem pa middag, och de bjod hos pa nyarsmiddag och vi fattade inte att man inte skulle kaka forran strax innan tolv-slaget och vi dog nastan av hunger men anda inte riktigt och maten var vard att vanta pa. Och vi at 12 vindruvor, och jag hoppas det ger oss tur alla 12 manader 2006, och jag traffade Eric som fortfarande, tva ar senare, far mitt hjarta att sla lite fortare...

Men det grymmaste och coolaste och starkaste och basta och mest gashudframkallande var anda kvallen igar. Nar zapatisterna i EZLN borjade sin alternativa valkampanj, en kampanj som inte gar ut pa att vinna makt men att resa landet runt och prata och lyssna. 12 ar efter upproret och marchen fran Chiapas till Mexico city fylldes torget framfor katedralen i San Cristobal aterigen av maskerad och stenhard ursprungsbefolkning i hundratal. Och subcomondante Marcos var inte mer an tre meter i fran mig, men det ar egentligen skitsamma, for de andra var anda grymmast, alla de som lamnat sina vanliga liv for att demonstrera ett alternativ till den radande politiska ordningen och som sov pa det stenlagda torget i inte alls sa varma SC.

Och jag vet att jag faller in i revolutionsromantik och glorifierande men fan, det var en maktig upplevelse och zapatisterna ar anda for javla bra.