batfarden till Corn island var fem timmar i helvetet, fem timmars akut dodsfruktan och illamaende. Men det var nog vart, for det ar inte varje dag man ar pa en karibisk pirat-o med ode strander, palmer, ananasbuskar, kokosbrod, svarta snackor och hav hav hav. Och allt gick ju bra, trots att det inte fanns nagon bank och pengarna nastan tog slut och vi bara hade rad att ata en gang per dag. Och trots att en halvgalen snubbe med en ryggsack fylld med kokosnotter och machete foljde efter oss runt halva stora on, och trots att vi blev beskjutna pa lilla. De skjot ju inte pa oss saklart utan latja bara lite, snutjavlar.

vi flog tillbaka.

andra gangen i Bluefield traffade vi sandy & jen, och alla var trotta men det struntade vi i och gick ut anda och hade spektakulart bra kvall. Nicaragua skammer inte bort en med stallen som spelar bra musik, inte pa stillahavssidan och inte i matagalpabergen, men i Bluefield tycker de som jag och vi dansade till klockan fyra. Jag ar glad, hoppas jag kan aka tillbaka. (du och jag och en MFS, vad sager du elias?)

tillbaka i Managua for att lamna kelly pa sverigeflyget och for date med ambassadoren i morgon. Idag ar det exakt en manad kvar.