Señorita, a mí me gusta tu estilo
Matagalpa ar en stad dar ingen ingen utom soff & jag gar pa bions 21-forestallning mitt i veckan, och dar den normala dags att sova-tiden ar halv sju. Trodde jag. Fram tills igar. Igar var inte bara karleksdagen utan ocksa Matagalpas 144e fodelsedag. Det ar anda lite respect, 144 ar, och staden stallde till med ett hejdundrande party. Vi snackar fyra scener, 10 gigantiska ljudsystem, 327 mobila rom-barer, 5825 ton smallare och fyrverkerier, en miljard manniskor. Fran katedralen till parque Darío. I didnt see it coming, but i am pleasantly surprised.
Generellt har det borjat stromma lite kraftigare i Matagalpalivet som tidgare flot pa sa lungt och fint.
En bra sak ar kvinnorna i Lucia Mantilla och Apante Grande (barrios i utkanten av stan) som vi har borjat hanga med en del. Ar med pa deras moten och gor intervjuer och sa. I Apante ar nastan alla slakt med varandra, pa ett mote med 30 pers ar kanske 10 av dem systrar och resten kusiner eller svagerskor. Det ar cool, jag ska ocksa bo i samma barrio som mina syskon nar jag blir stor. I Apante bor Carmen, som ser ut som att hon heter Carla, och som inte ar syster till de rodhariga som alltid ler men tydligen till Lesbia. Carla har varldens roligaste och tjockaste barn, och hon lagar varldens godaste enchiladas. Henne kommer jag att sakna.
Forsta gangen i Apante traffade vi pa en gubbe som blev sa fascinerad av soff & mig, att han hoppade av sin hast och foljde efter in till Lesbia dar vi skulle ha ett (separatistiskt) mote, for att snacka med oss. Snubben var rejalt overforfriskad, jag fattade inte ett ord av vad han sa, men Chilo som var med visade sig fran sin grymma sida och holl en lang pahittad utlaggning om att motet handlade om problemet med man som super istallet for att ta hand om sina barn. Samtidigt som de snackade gick hasten sin vag, det inflikade ocksa Chilo i sitt tal, "nu forsvinner din hast", "den springer dar borta". Budskapet gick nog inte riktigt fram till gubben, men till slut fattade han att hasten var borta och pinnade pa vingliga ben efter det magra djuret som vid det laget antagligen var halvvags upp i bergen. Det var kul. Honom kommer jag inte att sakna.
Det finns manga gubbar i Nica som jag inte kommer att sakna.
Matagalpa ar en stad dar ingen ingen utom soff & jag gar pa bions 21-forestallning mitt i veckan, och dar den normala dags att sova-tiden ar halv sju. Trodde jag. Fram tills igar. Igar var inte bara karleksdagen utan ocksa Matagalpas 144e fodelsedag. Det ar anda lite respect, 144 ar, och staden stallde till med ett hejdundrande party. Vi snackar fyra scener, 10 gigantiska ljudsystem, 327 mobila rom-barer, 5825 ton smallare och fyrverkerier, en miljard manniskor. Fran katedralen till parque Darío. I didnt see it coming, but i am pleasantly surprised.
Generellt har det borjat stromma lite kraftigare i Matagalpalivet som tidgare flot pa sa lungt och fint.
En bra sak ar kvinnorna i Lucia Mantilla och Apante Grande (barrios i utkanten av stan) som vi har borjat hanga med en del. Ar med pa deras moten och gor intervjuer och sa. I Apante ar nastan alla slakt med varandra, pa ett mote med 30 pers ar kanske 10 av dem systrar och resten kusiner eller svagerskor. Det ar cool, jag ska ocksa bo i samma barrio som mina syskon nar jag blir stor. I Apante bor Carmen, som ser ut som att hon heter Carla, och som inte ar syster till de rodhariga som alltid ler men tydligen till Lesbia. Carla har varldens roligaste och tjockaste barn, och hon lagar varldens godaste enchiladas. Henne kommer jag att sakna.
Forsta gangen i Apante traffade vi pa en gubbe som blev sa fascinerad av soff & mig, att han hoppade av sin hast och foljde efter in till Lesbia dar vi skulle ha ett (separatistiskt) mote, for att snacka med oss. Snubben var rejalt overforfriskad, jag fattade inte ett ord av vad han sa, men Chilo som var med visade sig fran sin grymma sida och holl en lang pahittad utlaggning om att motet handlade om problemet med man som super istallet for att ta hand om sina barn. Samtidigt som de snackade gick hasten sin vag, det inflikade ocksa Chilo i sitt tal, "nu forsvinner din hast", "den springer dar borta". Budskapet gick nog inte riktigt fram till gubben, men till slut fattade han att hasten var borta och pinnade pa vingliga ben efter det magra djuret som vid det laget antagligen var halvvags upp i bergen. Det var kul. Honom kommer jag inte att sakna.
Det finns manga gubbar i Nica som jag inte kommer att sakna.
posted by thethesomeplacenew at 1:34 PM
1 Comments:
Hästar är inte så dumma som man kan tro. Den drog från gubben när den fick en chans...
Post a Comment
<< Home