Det sorgliga är, att nu känns de där fem månaderna typ som en dröm. Som att de aldrig har funnits. Som att jag aldrig har sett det jag har sett, gjort det jag har gjort, träffat dem jag har träffat.

Det sorgliga är, att det liksom inte är så himla lätt att förmedla. Att det finns för mycket att säga, för få ord, för få stunder, för många känslor. Det sorgliga är att jag inte vet om någon vill lyssna, att jag inte orkar skrika, att jag inte vill känna det som att det har varit en dröm. För drömmen blir ett hån, drömmen tillåter flykten tillbaka till en färdigskriven roll i den värld som är här, som är min.

Jag ska skriva ett mail till Kevin, skicka ett kort till Vincenta, ringa ett samtal till Sofia, läsa La Prensa. För om jag kan göra det, då kan det ju inte har varit en dröm, och då måste jag ju komma ihåg att jag har en plats i den världen som är där också, att den världen också är min.

Och sen ska jag äta gallo pinto och sen ska jag aldrig glömma.