batfarden till Corn island var fem timmar i helvetet, fem timmars akut dodsfruktan och illamaende. Men det var nog vart, for det ar inte varje dag man ar pa en karibisk pirat-o med ode strander, palmer, ananasbuskar, kokosbrod, svarta snackor och hav hav hav. Och allt gick ju bra, trots att det inte fanns nagon bank och pengarna nastan tog slut och vi bara hade rad att ata en gang per dag. Och trots att en halvgalen snubbe med en ryggsack fylld med kokosnotter och machete foljde efter oss runt halva stora on, och trots att vi blev beskjutna pa lilla. De skjot ju inte pa oss saklart utan latja bara lite, snutjavlar.

vi flog tillbaka.

andra gangen i Bluefield traffade vi sandy & jen, och alla var trotta men det struntade vi i och gick ut anda och hade spektakulart bra kvall. Nicaragua skammer inte bort en med stallen som spelar bra musik, inte pa stillahavssidan och inte i matagalpabergen, men i Bluefield tycker de som jag och vi dansade till klockan fyra. Jag ar glad, hoppas jag kan aka tillbaka. (du och jag och en MFS, vad sager du elias?)

tillbaka i Managua for att lamna kelly pa sverigeflyget och for date med ambassadoren i morgon. Idag ar det exakt en manad kvar.

En halv natt på buss, en halv natt väntande, flodbat i gryningen. I wouldnt call Bluefield lättillgängligt. Nicas östra delar lever sitt eget liv och påminner inte mycket om resten. Tank karibien, tank Azul extremo med Jessica Alba, tank pirater och reggae, tank gallo pinto med kokos.

Jag gillar det.

Ni vet, snyggaste snedaste trahusen med stora verandor som känns amerikanska södern i romantiserad, forfallen version. Snyggaste människorna med snyggaste basketlinnena och blingbling och och till och med skoluniformerna ar snyggare. Snyggaste fruktstanden, flipflopsen, flodbatarna, frisyrerna. Och snyggaste secondhand-shoppingen. Mitt livs kap; en svart 20-tals klänning som passade perfekt for 30 cordoba. 15 kr.

Och absolut snyggaste engelskan jag nånsin hört, jag forstar inte ett ord. Också spanskan tillhör de snyggare, påverkad av creol, engelska, misquito och andra språk som fanns har långt innan.

Jag gillar det.

I morgon åker vi båt i fem timmar till Corn island. Ryktet säger att det ar en paradis-ö med supergott bröd och superturkost vatten. Kanns inte som att det kan ga fel.

tonight ill be sitting on my porch.

Señorita, a mí me gusta tu estilo

Matagalpa ar en stad dar ingen ingen utom soff & jag gar pa bions 21-forestallning mitt i veckan, och dar den normala dags att sova-tiden ar halv sju. Trodde jag. Fram tills igar. Igar var inte bara karleksdagen utan ocksa Matagalpas 144e fodelsedag. Det ar anda lite respect, 144 ar, och staden stallde till med ett hejdundrande party. Vi snackar fyra scener, 10 gigantiska ljudsystem, 327 mobila rom-barer, 5825 ton smallare och fyrverkerier, en miljard manniskor. Fran katedralen till parque Darío. I didnt see it coming, but i am pleasantly surprised.

Generellt har det borjat stromma lite kraftigare i Matagalpalivet som tidgare flot pa sa lungt och fint.

En bra sak ar kvinnorna i Lucia Mantilla och Apante Grande (barrios i utkanten av stan) som vi har borjat hanga med en del. Ar med pa deras moten och gor intervjuer och sa. I Apante ar nastan alla slakt med varandra, pa ett mote med 30 pers ar kanske 10 av dem systrar och resten kusiner eller svagerskor. Det ar cool, jag ska ocksa bo i samma barrio som mina syskon nar jag blir stor. I Apante bor Carmen, som ser ut som att hon heter Carla, och som inte ar syster till de rodhariga som alltid ler men tydligen till Lesbia. Carla har varldens roligaste och tjockaste barn, och hon lagar varldens godaste enchiladas. Henne kommer jag att sakna.

Forsta gangen i Apante traffade vi pa en gubbe som blev sa fascinerad av soff & mig, att han hoppade av sin hast och foljde efter in till Lesbia dar vi skulle ha ett (separatistiskt) mote, for att snacka med oss. Snubben var rejalt overforfriskad, jag fattade inte ett ord av vad han sa, men Chilo som var med visade sig fran sin grymma sida och holl en lang pahittad utlaggning om att motet handlade om problemet med man som super istallet for att ta hand om sina barn. Samtidigt som de snackade gick hasten sin vag, det inflikade ocksa Chilo i sitt tal, "nu forsvinner din hast", "den springer dar borta". Budskapet gick nog inte riktigt fram till gubben, men till slut fattade han att hasten var borta och pinnade pa vingliga ben efter det magra djuret som vid det laget antagligen var halvvags upp i bergen. Det var kul. Honom kommer jag inte att sakna.

Det finns manga gubbar i Nica som jag inte kommer att sakna.

tant ar min basta subkultur i nicaragua.
alla nicatanterna ar verkligen grymt snygga och vintagechica.

igar overraskade min nicafamilj mig genom att for ovanlighetens skull utova sin religion och ga i massan. tack sa jag, som for forsta gangen pa tre,5 manader fick vara ensam hemma. stort. tvattade, laste, pysslade ett kort till en van, kollade amerikanska sapor och at doghnuts. bara bra sondagsgrejer.

sen hade soffy & kelly bjudning. vincenta, zeneida & jag kladde upp oss i finaste gabortstassen och bjods pa panqueques med honung och frukt och glass. och eftersom de inte ville att vi skulle ga hem direkt blev de tvungna och bjuda pa espageti och soyafarssas ocksa. valdigt valdigt valdigt gott.

det var pa det hela taget en superfin toppenbra sondag. med flamsiga skamt, fina snack och grymmaste maten.

och det var inte alls det har jag tankte skriva, utan nagot mycket mer seriost. men nu ar det bara tre internetminuter kvar sa ni far noja er. hejda!