Efter klockan 8 far man inte sova langre i mitt barrio. Da trycker nagon pa on-knappen, och sen kommer musik ur gigantiska hogtalare hela formiddagen. Jag tror ofta att det ar Vincenta som satter pa stereon precis utanfor min dorr, men musiken kommer fran andra sidan gatan. Mixen ar milt sagt varierande, och ganska representativ for vad som verkar komma fran de flesta andra hogtalare i det har landet. Det gyllene artionde 80-talet ar sarskilt populart, sarskilt de riktigt sliskiga bitarna. Lady in red ar en aterkommande favorit. Varva det med en dos salsa, lite Sean Paul, en slang svardans, och sa hojdpunkten - Gasolina med Daddy Yankee. Den storsta reggaeton-hiten, den mest populara musikstilen (typ latino-hiphop, funkar helt okej. Matchat med en tallrik gallo pinto under ett banantrad utanfor ett knallgult hus pa en dammig gata i Matagalpa city, Nicaragua, funkar det alldeles stralande).

I morse slank ocksa ett par takter Roxett fran tidigit 90-tal in genom gallret till mitt fonster, men antingen var det hack i skivan eller sa var det inte tillrackligt bra, for den akte snabbt av.

Vet inte exakt vilka som bor i huset med det stora soundsystemet, men sakert nagra av de fem, sex brudar som brukar sitta utanfor och kolla pa mig nar jag kommer ut i sovfrisyren for att dricka morgonkaffe under bananpalmen pa betongverandan. En morgon valdigt snart kanske jag tar kaffekoppen i ena handen, mp3spelaren i andra och glider over gatan. Could be the beginning of a beautiful friendship...

Las mujeres en esta ciudad son tan espléndidas.

Klister pa fingrarna och glitter i haret. 25 november ar det internationella dagen mot intrafamiljart och sexuellt vald - en stor deal i Matagalpa. Var organisation, Movimiento Comunal Nicaragüense, ar en av de mest drivande, sa vi kom in mitt i handlingen. Hela veckan har det varit forelasningar, debatter och workshops, och tillverkning av masker och plakat till idag. For idag ar det carneval. Mot valdet, for karleken, inte en enda mordad kvinna till - musik, parad, drakter, teater, slagord, dans. Och glitter och balonger och sockervadd.

Mans vald mot kvinnor ar ett stort problem i Nicaragua (precis som i Sverige) och en fraga som verkar ligga hogt upp pa dagordningen. I alla fall hos aktivister och organisationer, och det ar kanske dar kampen maste borja.

Ett spontant stortregn gjorde att festen fick ta en paus, men nu verkar det latta upp igen.

Queremos vivir sin violencia.

soff.

Mitt hus i Matagalpa ar malat i knallgult och ligger hogst upp i en backe. Darefter blir staden till skog och vagen en stig upp i bergen. Staden som ska vara mitt hem de narmaste fem manaderna ligger i en dalgang mellan hoga berg och pa kvallarna glittrar ljus bade nere i dalen och en bra bit upp pa kullarna. I det knallgula huset bor ocksa Kevin, journalist som jobbar pa kvinno-kooperationens radiostation, och hennes tva barn - Oscar som ar 2,5 och 12-ariga Kevin jr. Dar bor ocksa Vincenta, hembitrade och barn-passare, och 8-ariga Zeneida som ar hennes dotter.

Vi ar valdigt nojda med klimatet har i Matagalpa, Sofia och jag. Inte lika klibbigt varmt som i León, inte heller lika regningt som i Managua eller blasigt som i Estelí. Det ar varmt, men inte varmare an att man faktiskt far anvandning for sina snygga jeans och en langarmad troja nagon gang ibland, (och jag far anvanda kristins/min karaste bolero-kofta). Vi ar mycket nojda.

Det sjukaste som hant mig denna vecka, (bortsett fran nyheten att min far ater pa coolaste jamie olivers coolaste restaurang i london), var forsta besoket pa MCN-drivna forskolan Crisóbal Vanegas. Tank er tva i vanliga fall javligt coola kvinns i sina basta ar (soff & yo misma) pa forsta rundturen i nya staden tillsammans med sin handledare ("la Chilo" - ocksa en javligt cool kvinna i sina basta ar) , kliva in pa ett dagis bara for att kolla laget och saga hej. Tank er att de med inte mer an en fot innanfor dorren mots av ett rungande "Bienvenidas" fran 30 barnmunnar. Tank er att de darefter plaseras pa hedersplats mitt i rummet for att bevittna en valkomst-forestallning bestaende av sang, dans (bade traditionell och reaggeton rumpskakande), kak och dryck, tal fran foraldrar ( foraldrarna ar ocksa med) och erbjudanden om evig vanskap och stod. Tanke er att tva javligt coola kvinns i sina basta ar inte ar fullt lika cool som i vanliga fall, utan finner sig sjalva leende tills kindmusklerna varker, rodnande och lite allmant obekvama i denna ovantade situation. Men visst, det varmde kring hjartarna nar de tva coola brudarna sakta gick hemat upp for backen.

Mitt rum i det knallgula huset ar malat i gront, och har vinroda fatoljer och spetsgardiner. Jag tycker valdigt mycket om det. Jag tycker om mitt knallgula hus, jag tycker om mina tre nya syskon, jag tycker om maten som Vincente lagar och jag tycker om blommorna som Kevin har malat pa mina naglar. Jag tycker om att Sofia inte bor ens en cuadra ifran mig, jag tycker om Sofia och jag tycker om Matagalpas gator, parker och manniskor (okej, inte alla men manga).

Kanns som att utgangslaget ar ganska bra for de kommande fyra och en halv manaderna. Love!

Gallo pinto

Ingredienser:
Ris (den torra sorten)
Svarta bonor
Ev. en halv gul lok

Gor sa har:
Koka riset. Koka bonorna, (eventuellt med en halv hackad gul lok). Blanda riset och bonorna.

Servera med majstortilla och stekta matbananer.

Pa natterna ligger jag i ett ljusgront myggnatstalt, i ett litet skjul, pa en innergard till ett litet hus i Estelí, och forsoker sova. Nar jag satter pa indiepop i horlurarna och blundar, da kanns det precis som att jag ar hemma i Sverige. I sondags var det ganska skont. Nu stanger jag av mp3-spelaren efter en eller tva latar och oppnar ogonen istallet. Kontenta: jag mar bra. Och ar valdigt nojd med att vara just har, just nu. No worries.

I familjen jag bor i har i Estelí kollar vi mycket pa Telenovelas, fran Brasilien och Mexico, (de brasilianska ar overlagset bast kvalitet). Mamman och 15-ariga dotterna forklarar for mig nar jag inte hanger med i intrigerna, och fortydligar "det ar inte pa riktigt" om det blir for laskigt/sorgligt. I en brasiliansk novela finns det en tjej som heter Moa, hela familjen blev helt till sig nar jag sa mitt namn. Verkligheten ar ocksa lite som en telenovela, en sorglig en. Mamman, Nena, har cancer och har radan opererat bort tumorer i ogon och hals. Nu maste de salja huset for att ha rad med hennes behandling, "vi byter det mot mig". Pappan reser tva timmar varje morgon till sitt jobb som polis i en annan kommun, han har redan gatt och lagt sig nar jag kommer hem pa kvallarna. Han ar aldrig med och kollar pa telenovelas.

Dag fem av 150 i Nicaragua borjar jag fundera lite pa varje jag ar har. Varfor har jag egentligen lamnat alla nara och kara, duntacken och frascha kok, ICA och fika, ordning och reda, pengar pa fredag? Jag gillar ju allt det dar, sa varfor ar jag da har?

Dag fem av 150 i Nicaragua har sex suecos fatt lamna varandra och trygga tillvaron pa hostel i León. Att flytta in till en familj i Estelí blev en nagot chockerande inblick i det som verkligen ar Nicaragua. Vilket innefattar kala rum, dengifeber, undernarda husdjur, mogel, liggunderlagstunna madrasser, smuts, sopor, skabb. Men ocksa kramar, grymma gronsakssoppor, omtanke och telenovellas. Och en massa mer.

Dag fem av 150 i Nicaragua borjar Moa vakna.

Det kanns som att jag har varit i Nicaragua i hundra ar (eller tva veckor i alla fall). Men pa riktigt ar det ju bara lite mer an ett dygn det handlar om. sick!

A andra sidan har jag inte riktigt fattat att jag ar har. Det var sa mycket dagarna innan vi akte, med avsked och packning och grejer som skulle fixas och annu fler avsked och resfeber och lite andra oforutsedda kanslor. Och jag sov inte en blund natten till tisdagen, men jag kom i tid till flygplatsen, och glomde varken passet, visakortet eller iRivern. (Sen blev det manga timmar flyg, men det var helt okej eftersom det fanns fem kompisar att snacka med och Kalles chockladfabrik pa tv. Och en kvall i Miami, vi var iofs som zoombies allihop men tog en svang downtown och kollade in orkan-skadorna och Hooters.)

Nu; internetcafé i León, Nicaragua. Svetten rinner, tankarna flyger. Eh, ja. Eller att jag lagger ner banan som poet. León verkar va en stad i min smak; pastellfargade hus, kitchiga kyrkor och dessutom en superbillig och bra vegetarisk restaurang. Managua var inte riktigt lika imponerande, en stad utan centrum m laga hus/skjul och gigantiska vagar. Massa snabbmatskedjor och flashiga kopcentrum sida vid sida med slum och textilfabriker i ekonomiska frizooner. Och lite for mycket vapen for att jag ska kunna slappna av.

Det kanns valdigt bra att vara har. Nicaragua verkar vara ett valdigt mangsidigt och coolt land. I think I will like this shit alot.