"Tenemos que mostrar solidaridad, sin limitaciones de geografia, género, color de piel o clase social."
- M.M., Foro nacional de juventud, Managua, 28/1 2005

Ja, jag forstar att ni garna skulle lasa talet i dess helhet. Men tyvarr, rattigheterna ar salda till The Times som kommer att publicera de historiska orden inom nagra dagar. Ni som missade MCNs nationella ungdomsforum i Managua i lordags will have to wait. Sorry. Lo siento. Jag ar ledsen. ja.

Nu blev jag plotsligt osaker pa om ironin fortfarande fungerar eller om den ar dod. Men pa riktigt da; jenny & jag holl det mest coola talet av alla. Och Sofia Carlevi ar snygg nar hon ater frukt.

Halvtidsutvarderingsmotet blev en harlig blandning av konflikter, frustrationer, god eko-mat, fin naturaleza, gubbiga gubbar och kanske ett par minuters vettigt samtal. Inte sa imponerande. Men tva dagars ledigt fick vi sen, innan ungdomsmotet i Managua, och stranden vi akte till var alldeles tom pa folk. Bara nagra fiskare, nagra byggare och sa vi. Jag laste Kerstin Thorvall och vi sov pa verandan i stormen.

Vi borjar inse att vi nog uppfattas som ganska besvarliga praktikanter, alla sex. Att vi har uppfattat MCN som en ganska besvarlig samarbetsorganisation visste vi ju sen gammalt. Personligen inser jag mer och mer att hela bistandscirkusen har fatt fagelinfluensa.

Visst inte riktigt att jag ar sa radd for moss. Och inte heller att jag ar en sadan dramaqueen. Och inte heller att jag ar en sadan klyscha. Ibland gor man otippade grejer, som forvanar aven en sjalv. Innan hjarnan riktigt hann reagera var fotterna pa stolen och ett gallt skrik mellan lapparna. En vit mus sprang med snabba, oberaknerliga musben och slingrig, kal svans over golvet pa Chilos kontor. And I tried to hide on a chair.

Sant spektakulart hander ibland har i Matagalpabergen. Men for det mesta ar vi for upptagna med subversiva aktiviteter for att reflektera over smadjur.

Halva tiden har gatt i Nica. Pa mandag har vi mitt-seminarium vid Lagun de Masaya i Masatepe. Jag tror att tiden gar for fort. I slutet av mars ar jag nog inte fardig att aka hem annu.

Arets julklapp i Nicaragua maste varit Converse-skor. Sen jag kom tillbaka till Matagalpa ser jag skinande nya basketdojjor i vinrott, svart och blatt hoppa fram over trottoarerna overallt. Vi har varit tillbaka en vecka nu, och aven fast semestern var spektakular kandes det skont att komma hem. Sa far man lugna ner sig lite.

Och det fungerar battre att vara positiv och pepp till grejer nar man har fatt en paus fran dem ett tag. Nu kanns plotsligt nastan allt i den har staden frascht. Tex hangde vi lite i Lucia Mantia har om dagen, ett omrade i Matagalpas marginaler. Dar bor Mara, som bade Soff & jag gillade fran forsta stund, och samma grej med hennes barrio. Den dagen vi var dar lag vinden at ratt hall, sa man kande inte stanken fran reningsverket och soptippen som ligger i narheten. For mig ar Lucia Mantia doften av eucalyptus och citrongras.



Bilderna ar fran kvallen igar, nar var veranda som vanligt blev centrum i kull-varlden. Flickan i elden ar Zeneyda, som vi bor med, och killen pa stolpen ar var granne Harby.

www.ezln.org.mx

http://www.mutvitzkaffe.org/zapatisterna/inledning.html

Och jag ar tillbaka i San Cristobal, staden som gjorde starkast intryck forra gangen i Centralamerika. Och mexarna vi traffade i Tikal, Guatemala bjod oss att bo i deras hus, och vi bjod dem pa middag, och de bjod hos pa nyarsmiddag och vi fattade inte att man inte skulle kaka forran strax innan tolv-slaget och vi dog nastan av hunger men anda inte riktigt och maten var vard att vanta pa. Och vi at 12 vindruvor, och jag hoppas det ger oss tur alla 12 manader 2006, och jag traffade Eric som fortfarande, tva ar senare, far mitt hjarta att sla lite fortare...

Men det grymmaste och coolaste och starkaste och basta och mest gashudframkallande var anda kvallen igar. Nar zapatisterna i EZLN borjade sin alternativa valkampanj, en kampanj som inte gar ut pa att vinna makt men att resa landet runt och prata och lyssna. 12 ar efter upproret och marchen fran Chiapas till Mexico city fylldes torget framfor katedralen i San Cristobal aterigen av maskerad och stenhard ursprungsbefolkning i hundratal. Och subcomondante Marcos var inte mer an tre meter i fran mig, men det ar egentligen skitsamma, for de andra var anda grymmast, alla de som lamnat sina vanliga liv for att demonstrera ett alternativ till den radande politiska ordningen och som sov pa det stenlagda torget i inte alls sa varma SC.

Och jag vet att jag faller in i revolutionsromantik och glorifierande men fan, det var en maktig upplevelse och zapatisterna ar anda for javla bra.

Ibland ar det som att livet verkligen visar sig fran sin basta och coolaste sida. Och vad kan man gora i ett sadant lage, annat an bara flyta med?

Efter jul med afrikanska trummor, vulkaner, mexicanare, stulna prylar och fina Lo som bjod pa vegetarisk middag hamnade vi i El Remate, dar vi tvattade hos och vara klader i en overdrivet snygg sjo. Sag solen ga upp och ned over Tikals mayaruiner medan vi snackade maya-kalender, ode och 2012.

Sa klart ar inte allting grymt, vi har akt sjukt mycket buss och har blivit trotta och slitna och ledsna ibland, men det forstar ni val utan att jag behover skriva det? Overlag ar livet med oss och inte mot oss just nu, och sa mycket som vi skrattar, Sandy, Soffy, Jenny och jag, sa kommer vi att forlanga livet med decennier.