thethesomeplacenew.blogspot.com

thethesummer.blogspot.com

Det sorgliga är, att nu känns de där fem månaderna typ som en dröm. Som att de aldrig har funnits. Som att jag aldrig har sett det jag har sett, gjort det jag har gjort, träffat dem jag har träffat.

Det sorgliga är, att det liksom inte är så himla lätt att förmedla. Att det finns för mycket att säga, för få ord, för få stunder, för många känslor. Det sorgliga är att jag inte vet om någon vill lyssna, att jag inte orkar skrika, att jag inte vill känna det som att det har varit en dröm. För drömmen blir ett hån, drömmen tillåter flykten tillbaka till en färdigskriven roll i den värld som är här, som är min.

Jag ska skriva ett mail till Kevin, skicka ett kort till Vincenta, ringa ett samtal till Sofia, läsa La Prensa. För om jag kan göra det, då kan det ju inte har varit en dröm, och då måste jag ju komma ihåg att jag har en plats i den världen som är där också, att den världen också är min.

Och sen ska jag äta gallo pinto och sen ska jag aldrig glömma.

"men sen finns det andra grejer som man kanske måste acceptera att aldrig fatta, feven är ett ex på någon jag missade p.g.a.tyskland, jag har aldrig hört "bränn bh:n sången" och så kommer det nog att förbli."

I guess she s right, sweet emma. mest ar det samma samma, och det man missat kan man nog leva utan. fast det verkar ju grymt att petter vann topp kandidaterna aven om jag inte fattar dealen.

tva dagar kvar i matagalpa, ciudad del pecado. ikvall ska vi fira vincentas fodelsedag, carlos ska klippa mitt har och vi ska traffa var nyaste vann benjamin och dansa till klockan sex. fest varje dag. hejda hejda hejda. i morgon pa MCN, som tydligen avsatt 50 dolares for varat avsked. den organisationen borde jobba lite pa sina prioriteringar.

Jag vet liksom inte vad jag ska tycka. uppbrott ar inte ju egentligen inte en onskvard situation. anda satter jag mig i sitsen igen och igen och igen. det blir liksom inte lattare for varje gang.

i tell you, vi fixar och star i. pratar, och lyssnar, och sparar, och later vissa grejer va. vi skulle aka till molndjungeln idag men soff blev sjuk och jag satt i solen och formulerade mig. i morgon kanske, nasta vecka ar inplanerad hela med moten och fix och sta i. i tell you, en viss dos angest i matagalpabergen. (en vecka kvar.)

sofia har angrat sig. hon tycker inte att marbelis barn ar snyggt langre.

batfarden till Corn island var fem timmar i helvetet, fem timmars akut dodsfruktan och illamaende. Men det var nog vart, for det ar inte varje dag man ar pa en karibisk pirat-o med ode strander, palmer, ananasbuskar, kokosbrod, svarta snackor och hav hav hav. Och allt gick ju bra, trots att det inte fanns nagon bank och pengarna nastan tog slut och vi bara hade rad att ata en gang per dag. Och trots att en halvgalen snubbe med en ryggsack fylld med kokosnotter och machete foljde efter oss runt halva stora on, och trots att vi blev beskjutna pa lilla. De skjot ju inte pa oss saklart utan latja bara lite, snutjavlar.

vi flog tillbaka.

andra gangen i Bluefield traffade vi sandy & jen, och alla var trotta men det struntade vi i och gick ut anda och hade spektakulart bra kvall. Nicaragua skammer inte bort en med stallen som spelar bra musik, inte pa stillahavssidan och inte i matagalpabergen, men i Bluefield tycker de som jag och vi dansade till klockan fyra. Jag ar glad, hoppas jag kan aka tillbaka. (du och jag och en MFS, vad sager du elias?)

tillbaka i Managua for att lamna kelly pa sverigeflyget och for date med ambassadoren i morgon. Idag ar det exakt en manad kvar.